Att känna sig lycklig hela vägen in i själen.

Att efter en lång tid äntligen få känna sig lycklig, på riktigt. Att lyckas öppna ögonen och se att det finns människor där ute som bryr sig om mig för mig. 

Att få tillbaka den där spännande förtjusningen med att skicka sms till varandra. Pirret i magen, besvikelsen om det är någon annan. 

Att tillåta sigsjälv att känna efter, att faktiskt släppa in nya människor sådär sårbart, nära inpå. 

I burken där jag samlar alla glada tankar, nedklottrade på små papperslappar, står saker som att åka till Sydafrika i Januari, jag träffade Gustav idag, hängde på Lindas balkong,  att jag har träffat nya människor som alla är unika och fantastiska på sitt sätt, att jag snart åker till England, att jag snart säger upp mig, att nu tänker jag bli frisk och även mindre saker som gå till frisören och idag skall jag äta chicken tikka.  

Lappar som man kan plocka fram när det är tyngre. 

Att läsa och få tillbaka sinnesstämningen jag hade då. Fantastiskt.

I morgon skall jag iväg till doktorn. Efter senaste veckans yrsel och svimningar. 

Som den hypokondriker jag är googlade jag symptomen och kom fram till att det är hjärntumör. Dock sa dom på sjukvårdsupplysningen att det mer rör sig om järnbrist eller utmattning... jag är skeptisk.